Denna sida är dedikarad till de hjärtproblem som plågade mig från 2008 och som jag tillslut övervann 2011.
Stort tack till Fariborz Tabrizi o alla på Arytmicenter i Stockholm
även Ronnie Willenheimer, Fredrik Fogner & IF Skadeförsäkringar
Tack för att ni gav mig chansen att kunna fortsätta min idrottskarriär!
Förord
Hört läkare säga att jag bör sluta idrotta, till och med att jag riskerar att dö om jag forsätter. Även motsägelsefulla besked från olika läkare: "...en operation kommer inte hjälpa dig", "en operation skulle till 95% rädda din karriär, men du kommer aldrig få en då du kan leva ett normalt liv utan träning".
Även jobbiga kommentaren från diverse förståsigpåare: "Det är nog bara mentalt". "Men man ska ju ha hög puls om man tar i"
Bränd av svensk sjukvård, nekad av försäkringsbolagen.
Genom allt var jag fullt bestämd att jag skulle komma tillbaka. Jag vägrade att acceptera att detta skulle vara slutet. Även när idrottskarriären såg som mest hopplöst ut tvingade jag mig själv att fortsätta.
"Jag ska komma tillbaka. Jag ska besegra detta och komma tillbaka starkare än någonsin"
Nedan följer utdrag av några händelser från våren 2010 till hösten 2011:
2010-07-09
Det burrar till i bröstet. För andra gången visar pulsklockan 260 slag/minut efter intervallen. "Det kan inte stämma", tänker jag avfärdande för mig själv. När klockan 30sekunder senare åter visar normala värden beslutar jag mig för att köra en sista 500metare. Jag behöver träningen inför Sprint-SM i Malmö. "Måste bara ha blivit något galet med klockan", övertygar jag mig själv och startar den sista intervallen. Efter 300m burrar det till i hjärtat igen. Brutalare denna gång. Kraften i musklerna försvinner totalt och det börjar svartna för ögonen. Jag greppar tag i riggarna och min sista tanke var. "Slå inte runt!"
//
När jag åter får kontrollen vet jag inte hur lång tid det har gått. 5 minuter, kanske 10. Pulsen har gått ner och ligger runt 160 slag/minut. Jag försöker ta mig tillbaka till bryggan som ligger 2km bort. Efter tre drag sticker pulsen iväg till 240 slag/minut. Jag stannar för att få ner pulsen igen. Ror ett par drag utan kraft, stannar, ror ett par drag etc. Pulsen pendlar hela tiden mellan 160-250 slag/minut. När jag väl kommer in till land har jag en vilopuls på ca. 140slag/minut och fortsätter att ha det i 6 timmar.
2010-07-18
En vecka senare befinner jag mig på startlinjen på Sprint-SM i Malmö. Det är final i singelsculler herrar. Osäker på om jag kommer svimma eller ej är jag lite mer samlad än vanligt.... Starten går. Halvvägs in i loppet min finalmotståndare, och sprintspecialisten Urban Kärrfelt, gjort ett ryck och leder med en halv båtlängd. Jag gräver djupt och trycker på. "Bära eller brista". Jag går upp jämnsides och fortsätter attackera. Får spets. En halv längd. Måltutan ljuder. Jag skriker ut ett segervrål av glädje & framförallt lättnad.
2010-07-20
Två dagar senare var jag åter hos en hjärtspecialist som menar på att en operation är ett måste om jag ska kunna fortsätta ro. Han skulle kolla med experterna i Lund men såg inget annat alternativ. Jag frågar försiktigt om jag kan fortsätta köra hårda intervaller. Hans svar blev oroväckande: "Nej, du bör absolut inte köra några hårda intervaller, speciellt inte på vattnet. Du kan svimma och worst case är att du får hjärtstillestånd". Jag hade inte mage att säga att jag vunnit Sprint-SM två dagar tidigare. Läkarens svar höll jag för mig själv...
2010-07-27
Samtal från läkaren. Tydligen ville läkarna i Lund att jag genomför mer genomgående tester för att säkerställa rätt operation.
2010-08-03 - 2010-12-15
Ett flertal tester genomförs. Dels långtids-ekg, där jag under vila bär runt på EKG-monitorer i 24-48 timmar. Dels så kallade "max-test" på ergo-cykel. Dessa tester visade ingenting. Jag blev mycket frustrerad över testutförandena. Jag hade upplevt problemen vid maxanträngning och ändå skulle jag köra ergocykel på 60 rpm med ökande belastning. Då jag inte är cyklist var det omöjligt för mig att komma i närheten av min maxpuls innan muskelstyrkan i benen tröt. 60rpm på dryga 420W blev svårt. Jag framförde detta vid ett flertal tillfällen, men till synes för döva öron. När sista testet genomfördes i december fick jag ingen respons var jag oerhört frustrerad över att ingenting hände. Det kändes som jag blivit satt i en ständigt återkommande loop. Då jag stod vid en återvändsgränd i sjukvården, besölt jag mig för att ge mitt hopp till en diagnos som jag fått två år tidigare: Att det kunde röra sig om en hjärtsäcksinflammation orsakad av träning med inflammation i kroppen. Jag sa till mig själv att detta var fallet och tränade vidare för säsongen 2011.
Även om Sprint-SM i Malmö gick vägen blev dagen då jag tuppade av på Hjelmsjön en varningsklocka att något verkligen måste göras. Tidigare hade jag bara haft oregelbunden puls, men nu kunde jag inte blunda för problemen längre. Det blev starten på en lång, oviss kamp både på och utanför roddbanan. Trots tidig diagnos om Hjärtförmaksfladder blev jag satt till flera intetsägande tester, och när väl operation kom på tal blev det uppenbart att operationstiden inte bara oviss. OM jag överhuvudtaget skulle få en operation var det flera år bort. Våren 2011 när jag åter fick bekymmer vid träning med hög intensitet började jag därför utforska alternativa möjligheter för att rätta till mitt problem. Försäkringar via jobbet, rodden, ta lån för operation utomlands. Trots den uppgivna situationen tvingade jag mig själv att fortsätta träna. "Jag vägrar låta detta besegra mig".
2010-12-15 - 20011-05-01
Träningen flyter på bra. Medvetet kör jag mycket lågintinsiv träning och undviker roddmaskinstävlingar. Jag är i fin form även om snabbheten inte riktigt är där än. Tyvärr drabbas jag av en långvarig och ihärdig förkylningen (över fem veckor) efter andra träningslägret i Florida vilket påverkar formen inför säsongspremiären i Öresjö. Långt efter Lassi, långt efter Pontus, till och med slagen av ett par lättviktare. Jag var helt slut även om jag knappt kom upp i puls. En lång uppförsbacke att komma tillbaka i form väntade, men jag var redo.
2011-05-07
Intervaller på roddmaskin, 8x500m, då vädret var dåligt. Första går bra. Andra blir jag oerhört trött efter knappt halva. Jag känner igen samma oregelbundna bultande i bröstet. "NEJ!". Jag lånar Andreas pulsklocka för att se om min fruktan stämde. Jag körde den tredje 500m. Efter 300m kan jag inte fortsätta. Pulsklockan visar 260slag/minut. "FUCK!"
2011-05-10
Då läkaren på lasarettet ville göra ytterliggare tester bestämde jag mig att gå på bred front. "Nu ska jag min själ bli frisk". Redan efterföljande tisdag satt jag nere i Malmö på Heart Health Group hos Ronnie Willenheimer. Standardtester gjordes och sedan lyssnade han på mina upplevelser. När han lyssnat klart konstaterar han att det låter onekligen som Hjärtförmaksfladder som kan lösas enkelt med en operation. Han ber mig att ta fram EKG-underlagen som finns tillgängligt på lasarettet för att se om hans föraningar stämmer.
2011-05-11
Jag: "2 veckor för att få EKG-papper!? Jag, kan inte vänta så länge"
Sjuksköterska på telefon: "Ja, det tar tid att plocka fram och skicka".
Jag: "Men du behöver inte skicka. Jag kommer gärna dit och hämtar. Snälla jag gör vad som helst att ni skriver ut det"
Sjuksköterska: "....Ok då.... Kom efter kl 2.....Men det är många papper. Det här kommer bli dyrt"
Jag: "Hur mycket då?"
Sjuksköterska: "112,50 kr"
Jag: "... Jag är där kl 2! "
2011-05-16
Återbesök hos Willenheimer.
2011-06-29
Inför sommarens Sprint-SM i Halmstad hade jag trots en mängd försök inte lyckats komma ett enda steg närmare en operation. Jag efteranmälde mig sent i hopp om att försvara SM-guldet i singeln. När jag var tvungen att bryta semi-finalen på grund av hjärtproblem var det otroligt tungt. Efter två års kämpande kändes det som jag hade spänt bågen en gång för mycket och den hade brustit.
2011-07-01
Två dagar efter tävlingen i Halmstad får jag ett samtal från Stockholm. Det tar ett tag för mig att förstå att mannen på andra sidan luren är en hjärtkirurg från Södersjukhuset. Han berättar för mig att jag hade fått operationstid via IF den 16 augusti, en dryg månad senare. För att det inte skulle vara nog bedömde han mina chanser att bli fullt återställd till 100%. Efter alla negativa besked jag fått, efter alla motgångar, efter hört läkare sagt att jag måste sluta idrotta, efter hört att operation möjligen kan rädda min idrottsliga karriär men jag aldrig kommer få den, känns konversationen totalt overkligt och jag befinner mig närmast i chocktillstånd genom hela samtalet. När jag lägger på luren börjar jag gråta.
2011-10-29
Drygt två månader efter operationen befinner jag mig på startlinjen av finalen av Kustrodds-VM i Bari. Nervositeten börjar stiga då detta skulle bli den första riktiga utmaningen efter operationen, och första gången jag kunnat tävla fri från hjärtbekymmer under två års tid. Plötsligt försvinner nervositeten och jag börjar le för mig själv. "Äntligen, kan jag tävla på riktigt igen!"
… Är på slutet av upploppet, ligger på fjärde plats och har totalt slut på energi. Jag drar allt vad jag förmår men lyckas bara hålla jämna steg med italienaren, Martini, på tredje plats. Synfältet har smalnat av och jag hör varken publik och eller kommentatorn längre. Jag märker att Martini går in och lägger sig framför för att blockera. Medaljen till synes inte längre inom räckhåll. Samtidigt som jag råkar se klocktornet till höger (inte långt kvar till mål) gräver jag en sista gång djupt inom mig och exploderar. Jag går ut i sidled och drar de absolut de hårdaste dragen jag kan förmå. På något sätt lyckas jag komma jämnsides Martini. Måltutan ljuder och jag faller ihop i båten.
Tre år av hjärtproblem. Tre år av lidande. Tre år av kämpande. Tre år av vägran att ge upp. Tre år av motgång, höra läkare o andras råd att sluta. Tre år av absolut beslutsamhet att komma tillbaka. Allting släppte när jag gick över mållinjen. För första gången på så lång tid hade jag kunnat ta ut mig maximalt. "I´m back"
Men efter ett par minuter börjar jag givetvis bli nyfiken på hur det hade gått. Det var för tight att avgöra med blotta ögat om jag hann komma förbi Martini innan mållinjen eller inte. Det är ju trots allt stor skillnad på att komma fyra och ta VM-brons. Jag frågar motorbåtsförare och några från publiken, ingen visste. Resultatet från målfotot dröjde och tillslut började jag ro tillbaka till båtplatsen. Jag frågar några av svenskarna längs med målrakan, men de hade inte hört något. När jag kommer fram till båtplatsen kommer en av funktionärerna fram till mig och säger att jag måste skynda mig bort till blomstercermonin.
What? You mean I finished third? frågar jag
Yes, you took Bronze
Jag vrålar ut av glädje. Allt blir plötsligt väldigt emotionellt. All frustration o ilska över mina tidigare hjärtproblem släpper. Jag känner tårar av lycka, lättnad & glädje rinna ned för min kind.
Från World Rowing: "Over 6km, just 0.3s and a photo finish separated third and fourth: a world champion bronze medal and nothing. At the finish line, the Swedish sculler Peter Berg from Helsingsborg Roddklub was on the right side of the tiny margin and edged out favourite Simone Martin of Italy"
Glädjen över medaljen var enormt stor men trots allt sekundär. Att äntligen kunna tävla igen efter alla hjärtproblemen, gjorde att jag trots tredjeplatsen kände mig som en vinnare!